Rasism i barn och ungas liv

Rasismen uppenbarar sig på många sätt i barns och ungas vardag. Omnämning med skällsord och skämtsamma namn, mobbning, diskriminering, utfrysning och till och med fysiskt våld med rasistiska drag är vanliga barndoms- och ungdomsminnen hos olika etniska minoriter.

Barn är ofta ensamma då de råkar ut för rasistiska påhopp, och bemäktar inte alltid att stå emot rasismen på samma sätt som vuxna. Därför har vuxna ett stort ansvar när det kommer till att ingripa mot rasism. Upplevelser av rasism kan på ett bestående sätt prägla barnets eller ungdomens identitesformning för hur individen ser sig själv och sina möjligheter som en samhällsmedlem i jämförelse med andra. Att bli utsatt för rasism är ofta en traumatisk upplevelse som kan komma att påverka individens hälsa och välmående. En förutsättning för att man ska komma över sitt trauma är att möjligheten att kunna tala om sin upplevelse med någon – det är essentiellt viktigt för barnets eller den ungas utveckling och formande av trygghetskänsla.

Forskning visar att barn och unga beklagligt ofta lämnas ensamma med sina upplevelser av rasism. Rasismen som barn och unga utsätts för borde uttryckligen diskuteras utgående från de utsattas egna erfarenheter. Om man ingriper mot rasism endast då den förekommer i sina allvarligaste former eller endast då en utomstående tolkat situationen som rasistisk, så förblir många barn lämnade ensamma med sina traumatiska upplevelser.

Nedvärderingen av rasistiska upplevelser och ”bry dig inte”-tänkesättet stryper barnets eller den ungas rätt att få tala om en för dem betydelsefull sak.
Att tala om raism som något personligt, den drabbade individens egna problem, kan begränsa barnens och de ungas vilja att berätta om upplevelsen ens för sina egna föräldrar. Man vill inte bekymra sina föräldrar med problem som andra ogiltigförklarat. Man talar inte heller om problemen i andra livssituationer, eftersom man upplever att majoritetsbefolkningen inte förstår eller är intresserade av att höra om rasistiska upplevelser.

Om barnen eller ungdomarna inte får erkännande för och utrymme att tala om sina upplevelser av rasism, så kommer de i allt större utsträckning att fjärma sig från sin omgivning. I en omgivning där ingen är intresserad och ingen lyssnar, formas det en mur runt dem som lider av rasismen. Innanför den här muren formar barnen och de unga istället en egna subkulturer som grundar sig på den gemensamma upplevelsen av att vara diskriminerad och utfryst.

Internets betydelse för rasismens ökade vardaglighet har blivit märkbart viktigare under de senaste åren. För de unga är olika webbplatser, forum och gemenskaper på nätet lika naturliga forum för diskussion som sociala gemenskaper i skolan eller genom fritidsintressen, och deras betydelse ska inte underskattas (Kanninen och Markkula 2011). På internet har ungdomar lätt för att hitta andra unga som tänker likadant, och får på det viset respons på sina egna åsikter och tankar.

Inom nätverk och på diskussionsforum som upprätthålls för att stöda ett visst tänkesätt eller specifika åsikter, till exempel rasism, lyser ofta den konstruktiva och kritiska dialogen med sin frånvaro och de unga erbjuds en mycket svartvit bild av den omgivande verkligheten. De vuxnas roll som upprätthållare av en kritisk diskussion är därför mycket viktig. Syftet med diskussionen är att ifrågasätta rasism och lyfta fram fakta. Målet är att väcka de ungas medvetande om rasismen på nätet och stärka deras förmåga att förhålla sig kritiskt till fientligt sinnade grupperingar.

Källor:

•    Rastas 2004, Miksi rasismin kokemuksista on niin vaikea puhua?
•    Kanninen ja Markkula (2011): R-sana. Kirja rasismista ja siihen puuttumisesta.